Jag har tvättat och hängt en tvätt. Jag har lagat enkel mat åt mig och pojkvännen P. Jag har varit på ok humör och betett mig fullkomligt civiliserat mot honom. Jag har duschat och tvättat håret. Bra! Det är bra, jag hade kunnat göra betydligt mindre!

Jag satte i mig en halv butterkaka efter lunchen, så fort P hade åkt iväg till jobbet. En halv liter light-cola har jag också hunnit få i mig. Jag har spelat gulliga spel på nätet i sammanlagt 1½ till 2 timmar, har dock inte spelat om pengar, bra! Nu har jag en påse med nypoppade popcorn framför mig. Med cheddarsmak, P tyckte att de var äckliga och med lite tur så tycker jag detsamma. =) (Tyvärr så smakade de helt okej.)

När jag var yngre kunde det hända att jag fick riktiga psykbryt om något av mina frossarobjekt inte höll måttet, t.ex om Viennettan var isig eller om den chipssmaḱ eller läsk jag var inställd på inte fanns i affären. Numera klarar jag av att ta det med ro, även om det tar en del av glädjen ur frossarkvällarna.

"Glädje", har du hört nåt så dumt?

Jag skulle kunna ta en promenad och hälsa på hos mina svärföräldrar. Bara prata lite, kolla hur läget är med dem, fråga om de behöver hjälp med något. Jag skulle antagligen inte uppfyllas av insikt om livets mening men en timme skulle försvinna, vår relation skulle åtminstone inte försämras och jag skulle få lite bättre "socialt självförtroende". Så här låter det uppe i huvudet just nu:

"Ja, varför inte?! Kanske skulle byta byxor först men sen så... Undrar om de är sura? Jag har inte varit mycket till svärdotter senaste tiden. Undrar om de tycker att P borde byta upp sig, för visst fasen skulle han kunna hitta nån bättre! Tänk om jag blir sådär läskigt trött? Vad gör jag om de mer eller mindre ignorerar mig!? De skulle aldrig vara öppet otrevliga eller aggressiva på något sätt men tänk om de bara går och sätter sig i ett annat rum och då kommer alla mina osäkerheter från barndomen fram och nej, nej, inte idag. Jag kommer ändå inte komma på något att säga, hjärnhelvetet står ju helt stilla. Igenkleggat av all skit som jag har stoppat i mig under alla jävla år. Fy fan vilket liv... Fy fan vilken idiot! Jag är inte alls någon idiot!! Jag har problem, ja, men är det konstigt när man har vuxit upp i ett iskallt helvete?!? Va??? Kalla mig idiot igen om du törs! Men gud, kan vi lugna ner oss lite eller?

Nej, så här blir det: jag väntar tills jag känner mig starkare. Helt enkelt. För jag vet ju att jag kan! Jag kan vara stark, självsäker, fokuserad, givande och tagande. Balanserad. Jag kan bevaka mina gränser och säga ifrån på ett konstruktivt sätt de dagar som jag känner mig stark och klar. Förr eller senare måste det ju komma en så'n dag, så jag väntar."

Förra torsdagen träffade jag min nya psykiatrikontakt för första gången. Det har gått ett år sedan jag avslutade min förra psykologkontakt, pga flytt, och det är rätt uppenbart att ett år var alldeles för lång tid utan...

Jag blev besviken när jag såg på skylten utanför hennes rum att hon "bara" är skötare. Dels känns det som att psykiatrin inte har fattat hur jävla sjuk jag är, dels som att samhället förväntar sig att jag ska vara glad att jag får någon hjälp överhuvudtaget. "Jaså, du vill ha rätt hjälp - haha, glöm det! Du ska enbart vara glad att vi inte har skickat dig till avlivningsavdelningen än! Sitt ner, var duktig och gör precis så som hon säger åt dig."

Men ok, jag är inne i psykiatrin nu. Det finns hopp, måhända att det är genomfalskt och luktar ruttna ägg men det är inte desto mindre hopp.

Så, min "skötare" M och jag fick 50 minuter på oss att lära känna varann. Jag tror att det är klokast att inte analysera henne eller mötet alltför mycket för då kanske jag låser mig vid någon idé eller tanke som inte stämmer. Jag minns inte riktigt vad vi pratade om. Vi hoppade ganska så friskt mellan ämnena och då är det kört för min hjärna. Hen vill gärna ha teman och en tydlig röd tråd, ett rött rep!, att följa annars villar hen bort sig väldigt fort. Är det bara så att jag är född med en sådan hjärna eller är det 25 år av sockerknarkande som har gjort henom på det viset?

Jag får ta och lägga ner för idag. Vet inte riktigt vad det är jag försöker säga. Hittar inte det röda repet i dagens blogginlägg och utan rep blir jag trött och vilse. 

Tanken var att du, "kära läsare", skulle få en inblick i mitt vardagsliv. Fick du det? Jag hoppas det och jag hoppas att du hör av dig om du tänker eller känner något när du läser min blogg.

Ta hand om dig så ska jag göra ett försök att göra detsamma. Men jag lovar inget! *trött leende*

KRAM Anni

PS: Någon dag kanske jag lär mig att redigera mina inlägg, korta ner och ta fram det viktigaste. Tills dess får man hålla tillgodo eller slumpa sig vidare till nästa blogg. ;-)

Det är alltid en annan bloggare som inspirerar mig till att starta en egen blogg!

Jag har kanske fem stycken påbörjade bloggar som guppar omkring därute i informationshavet men kommer inte på namnet på en enda av dem... Ingen av dem spänner över mer än tre veckor iallafall.

Den bloggare som inspirerade mig den här gången heter My, och henne hittar ni på lchfingenjoren.blogg.se

Våra gemensamma nämnare (som jag ser och tolkar det!):

¤ kraftig övervikt (hon började på 160 kg, jag är för andra gången i mitt liv uppe på 130 kg - trots att jag såklart svor på att aldrig mer hamna där).

¤ insikt om sockerberoende och att det enda som på riktigt har hjälpt mot suget är lchf-kost.

¤ en snäll och omtänksam pojkvän. =)

¤ dessutom låter det som att vi båda hade väldigt hög frånvaro i gymnasiet men kanske av lite olika anledningar. Den tiden är för mig en källa till både smärtsamma och lyckliga minnen och tro mig - tro mig!!! - jag kommer att återvända till den tiden framöver! Den var oerhört viktig för mig och jag är heller inte helt färdig med den i och med att jag inte har några gymnasiebetyg men ändå vill plugga vidare någon dag. Vill, drömmer, hoppas, tvivlar. Jag är tolv år äldre än "den rosa lchf-ingenjören" och har faktiskt haft funderingar på att läsa till ingenjör jag med. Men va fan, det är knappt att jag klarar av min arbetsträning som är på tio timmar i veckan...

Ok, där trampade jag rakt ner i en liten grop fylld av depp och självömkan. Är glad att jag märkte det och tar resolut ett kliv upp ur den och börjar tänka på MÅL:

Jag har 3 år, 7 månader och 2 veckor kvar till min fyrtioårsdag. Cirka 190 veckor! Det är ju en mindre evighet! Trots detta anar jag att det kommer kännas som om den tiden bara svischat förbi när jag väl står där med fyrtio ljus nedstoppade i gräddtårtan.

En viktnedgång på ett halvt kilo i veckan fram till dess skulle smälta bort 95 kilo från min sköna lekamen ---> en matchvikt på 35 kilo. Då vore jag nog väldigt död men jag skulle åtminstone inte vara någon större börda för kistbärarna!

Ok, ha ha, kan vi sluta svamla nu?

Målvikt.

Siffran 63 har något slags mystiskt, magiskt skimmer över sig i mitt medvetande. Skimret härrör från gymnasietiden, naturligtvis. Sextiotre var den skygga men ack så vackra enhörningen som bara kunde anas mellan träden. Ett par, tre gånger lyckades jag komma så nära att jag kunde sträcka ut handen och nudda vid den med fingertopparna och de gångerna var jag lycklig. Eller rättare sagt, jag misstog mina känslor för lycka. Egentligen kände jag  väl... ja, vad? Att jag dög, att jag var Någon, att jag äntligen kunde få spela i samma liga som min pinnsmala bästis. Att jag hade kontroll. Det var nog det överlägset viktigaste av allt, att det kändes som att jag faktiskt hade kontroll. Som artonåring hade jag varit sockerkicka(re) i ungefär halva mitt liv och visste plågsamt mycket om hur det kändes att inte ha någon kontroll.

*suckar en stund men tar mig tillbaka till nuet*

Sextiotre glömmer vi, för säg att jag faktiskt lyckas gå ner till smalvikt. Då kommer jag att ha flera kilo överskottshud så för att få vågen att visa 63 måste jag "egentligen" gå ner till kanske 59-60 kilo och det har jag inte vägt sedan jag var 14-15 år. Jag är kraftigt byggd, benstommen och allt det där, och jag trivs bra med det. Jag har inte som mål att se hur mager jag klarar av att bli, det är något jag vet, men - vad har jag då som mål?!

Jag tror att jag ska be att få tänka över det till mitt nästa blogginlägg. Jag har pratat av mig tillräckligt för idag, nu ska jag låta den här idédegen ligga och jäsa. Om det blir till imorgon eller om två veckor, ja, det visar sig. Att lova saker som jag inte vet om jag kan hålla sätter bara onödig press på mig och press leder ofelaktigt till dåliga reaktioner hos mig. Med andra ord, det blir när det blir! 

(Hmm. Att släppa på prestationskraven har varit bra för mig i det förflutna men i ärlighetens namn, numera kanske mina problem till större del orsakas av alltför lite press. Tidigare har jag försökt, mött på motstånd, gett upp och fått ångest. Numera... numera försöker jag inte ens. Vilket som är värst behöver vi inte dividera om för det är inte antingen eller som gäller, det är att hitta balansen.)

Förresten, som lite uppiggande slutord; vilken kliché att starta ett nytt liv med hjälp av en blogg! Haha ha ha? 

;-)

A.